Snöplig sorti

Nej, det blev inte Sverige i dag heller. SAS, eller vem det nu är som styr, ville minsann inte att jag skulle åka hem i dag. Mor och far fick i alla fall sina biljetter ombokade och sitter just nu på planet till Amsterdam, varifrån de sen ska flyga vidare till Köpenhamn. Några timmar senare än beräknat, men de kommer i alla fall hem i kväll. Jag själv blev istället ombokad till ett plan i morgon bitti, via München (en hade ju kunnat tänka sig att en natt extra i Luxemburg åtminstone skulle innebära ett direktflyg i morgon, men icke sa Nicke).

Nu sitter jag på ett hotellrum i närheten av flygplatsen, men tro inte att det var enkelt att komma till det. Jag fick en hotellkupong och matkuponger och skickades iväg till ett hotell. Jag gick, drog min tunga väska bakom mig och hade mitt hyfsat tunga handbagage på ryggen (det är ju trots allt en ryggsäck...). När jag kom fram till hotellet sa de att det inte stämde. De hade aldrig hotellkuponger på just det hotellet och ingen hade hört av sig från flygplatsen, vilket tydligen var kutym. Som tur var gav de mig skjuts tillbaka till flygplatsen, så jag slapp göra samma tunga tur en gång till. Tillbaka på flygplatsen fick jag ändrat mina kuponger och blev skickad till ett nytt hotell i motsatt riktning. Jag skulle ju ha krävt en taxi-kupong, men jag kom inte på det förrän jag kom ut... 

Jag kom i alla fall fram till hotellet, och nu gick det bättre. Men helt klockrent blev det inte. Jag måste vara på flygplatsen vid halv sex i morgon bitti, och frukosten börjar att serveras först klockan 6.00. Tack så mycket för den frukost-kupongen! Suck. Så nu måste jag till flygplatsen och tjafsa i morgon bitti igen! (Och jag som redan hunnit börja se fram emot en hotellfrukost, även om det skulle bli i ottan)

Tänk om de bara hade meddelat mig lite tidigare att flyget var inställt, då hade jag kunnat stanna i huset/rummet en natt till, utan problem. Och de hade sparat de där hotellpengarna som de slösar till mig (och allt jobb runt omkring). 

Eftersom jag hade hyfsat mycket som skulle med tillbaka till Sverige packade mamma, pappa och jag lite hipp som happ i de tre resväskorna som vi hade med oss. Det hela resulterade i att min tandborste ligger i pappas resväska, medan jag har hans necessär. Så rätt men ändå så fel. Får väl gurgla tandkräm i kväll och i morgon bitti helt enkelt. 

Finbesök

Förra helgen hade jag besök av storasyster och svåger. Jag hade tagit ledigt torsdagen och fredagen, så vi hade gott om tid att se staden, landet och allt där emellan. Vi utforskade Luxemburg city, åt på italiensk restaurang, vandrade över 3 mil från Ettelbrück till Vianden (åh, vilken lång rutt det blev!), åkte stolslift, åt crêpes, stressade hem och iväg igen för att hinna till den indiska restaurangen på kvällen (för att fira Christophers födelsedag), var i en vinkällare och fick en guidad tur, tittade på vinodlingar, åt på finaste vegetariska restaurangen Mesa Verde, var på Villa Vauban och tittade på konst, åt brie rustique-baguetter, gick på Luxemburgs konstmuseum, åt chokladkaka på Chocolate House, slappade i solen... Och sen var det minsann dags för Sara & Christopher att åka hem. 

Men vilka dagar vi hade!

Sara och en katt som vi stiftade bekantskap med i Ettelbrück

Gullemix (och ja, det var jag som såg det först, även om Sara var först med att publicera bilden på FB)

Sara och Christopher får i sig lite välbehövlig energi på vägen till Vianden

Äntligen framme i Vianden efter över 30 kilometer vandring. Lite stretching satt fint.

Crêpes i Vianden

Christopher (födelsedagsgrisen) äter crêpes och jordgubbar

Jag och Sara på väg uppåt med liften i Vianden

Christopher i liften

Vianden

Christopher vinkar glatt

 

Christopher och Sara i Wasserbillig

Bernard Massard i Grevenmacher. De tillverkar mousserande vin och vi fick en rundtur...

...och ett smakprov.

Grevenmacher

Vindruvor

Vinodlingar

Vinodlingar

Jag, Sara och Christopher

Villa Vauban

Baguetter på torget

Christopher och Sara

Sara och Christopher

Helgen avslutades med en chokladkaka

Nationaldagen

Hela helgen har det varit nationaldagsfirande här i Luxemburg. Den stora dagen var i söndags, den 23 juni, som är storhertigens "officiella födelsedag". Det är med andra ord inte monsieur Henris födelsedag, och har aldrig varit någon av de andra storhertigarnas födelsedag heller, men av någon anledning fastställdes alltså denna dag till både födelsedag och nationaldag. Jag kan ju förstå logiken, praktiskt att fira båda dessa stora dagar i slutet av juni. Då kan en anta (eller hoppas) att vädret är så där ljuvligt somrigt som det bara kan vara i juni runt midsommar. 

Ja, som säkert förstås av min lite sarkastiska ton bjöd helgen inte på något sommarväder. Det var regnigt, grått, blåsigt och kallt (eller vid närmare eftertanke - typiskt midsommarväder?). 

I fredags var Kajsa och jag inne i stan på kvällen. Vi såg en konsert med Philharmonie-orkestern. De spelade rocklåtar tillsammans med andra (för mig okända) artister. Det var riktigt bra! Snyggt med alla stråkar som ackompanjerade gitarrsolon och trumvirvlar.  

Utomhuskonsert med Philharmonie-orkestern

När konserten var slut knallade vi till Konrad för en drink eller två. Det blev några mojitos och jag imponerade på den argentinske bartendern med min spanska. Kakorna såg förföriskt goda ut, men vi höll oss i skinnet. Drinkarna var tillräckligt goda.

Interiör på Konrad

Lördag kväll var den stora festkvällen som bjöd på parad och bombastiska fyrverkerier. Kajsa och jag förundrade oss framför allt över två saker: hur mycket folk det finns i Luxemburg (som en aldrig ser annars) och hur stor procentandel av dessa som faktiskt är scouter. 

Det var skönt när paraden gick förbi med sina facklor och värmde upp lite grann. Annars var den väl inte direkt något särdeles imponerande. Det var däremot fyrverkerierna! Åh! Jag kan inte låta bli att tänka på hur många hundratusentals kronor de har spenderat på det färgglada krutet. Men, vackert var det sannerligen! De finaste fyrverkerierna jag någonsin har sett. Tydligen var det specialkomponerad musik som spelades till, men det hörde vi knappt något av. Bara något litet klinkande nådde våra öron då och då.

Var kom alla människor ifrån?

19:e våningen

Både Torn A, där jag jobbar, och Torn B på andra sidan vägen har 18 våningar som nyttjas till översättare och assistenter. Svenska enheten har fått äran att sitta på första våningen. Inte mycket till utsikt där inte. Å andra sidan är det vi som har bäst koll på eventuella demonstrationer eller finbesök.

I tisdags förmiddag såg vi en (1!) demonstrant utanför fönstret och två stycken poliser. Kändes kanske som lite väl mycket polisskydd/polisbevakning... Lite senare upptäckte vi dock några fler demonstranter en bit bort, de var helt enkelt lite svåra att se uppifrån kontoret. Någon stor uppslutning var det oavsett inte, utan bara runt tio stycken tappra (?) Greenpeace-demonstranter. Poliserna vaktade och demonstranterna stod där i sina gröna t-tröjor och med sina vita plakat. De hade även en imponerande stor banderoll med gigantiska ballonger i. Låt oss gissa att det hade att göra med EU:s bränslepolitik?

På eftermiddagen gick Kajsa och jag bort till Torn B och hälsade på Sonja, eftersom det var hennes allra sista dag på parlamentet som praktikant. Tillsammans med henne och Regina (en av de estniska praktikanterna) åkte vi upp till 18:e våningen och tog trappan upp till 19:e våningen för att njuta av utsikten. Det är bara ett utsiktsplan, den där översta våningen. Underbar utsikt på en klar och solig dag som denna!

Domstolen

Avenue John F Kennedy, mot Luxemburg city

Torn A där svenska enheten sitter

Regina och Sonja