Nu har jag varit i Schengen också. Sett platsen som Schengenavtalet blivit uppkallat efter och sett platsen där skeppet låg på vilket avtalet undertecknades. Nämligen här (notera gärna buxbomshäcken, den är givetvis planterad som ett E):
Sonja och jag begav oss tidigt på förmiddagen från Luxemburg. Vid bussbytet kontrollerade vi inte ens att bussen gick i rätt riktning, men vi hade flyt och hamnade i Schengen precis som planerat. (Vi hann med att få en åthutning på franska av en äldre kvinnlig passagerare som satt några rader framför oss. Hon satt minsann och löste korsord och tyckte att vi pratade alldeles för högt. Det störde hennes koncentration! Vi sänkte rösterna, himlade lite med ögonen, och fortsatte vårt samtal. En liten stund senare vände hon sig om igen och gav oss tummen upp. Kärring!)
Vi gick runt lite i Schengen och tittade, men innerst inne ville vi bara hitta trerikespunkten. Platsen där Luxemburg möter Frankrike och Tyskland. Vi blev överlyckliga när vi såg skylten som visade oss i riktning mot både Deutschland och France, tänkte att det var ett tecken som bådade gott. Vi knallade således över bron och tog oss alldeles lagligen in i Tyskland, för var annars än i Schengen kan man vara säker på att Schengenavtalet är ett faktum?
Tyskland var väl som det brukar så vi knallade vidare mot Frankrike. Och hur visste vi att vi hade kommit till Frankrike när vi ännu inte sett någon skylt om att vi passerat gränsen? Jo, ett stort Eiffeltorn tornade upp sig framför oss, och nog fick vi väl för oss att vindarna blev lite ljummare?
 |
| Vem behöver väl åka till Paris? |
Vi gick runt där på fransk mark i godan ro och försökte räkna ut var det skulle kunna tänka sig att de tre länderna möttes. Något fick oss dock att misstänka att mötet skedde mitt ute i Mosel (var vi omöjligt tänkte placera oss, för som Sonja sa så hade vi ju inte packat med dykardräkterna). Sen hittade vi denna trevliga lilla skylt...
...och tänkte att vi kanske ändå hade hittat något? Att det faktiskt fanns en punkt på land där de tre rikena möttes. Tyvärr kunde varken Sonja eller jag komma underfund med vad arbre kunde tänkas betyda (ordboken säger att det betyder träd, bom, axel), fast skylten var bara ett fåfängt försök från Frankrike att få det att verka som om länderna möttes just där. För senare fick vi faktiskt bekräftat att våra farhågor stämde, den magiska punkten låg mitt ute i Mosel. Ungefär här:
Luxemburg till höger, Tyskland nere till vänster och Frankrike uppe till vänster.
När vi hade tittat runt lite på Europacentret och fotat det vackra tornet utanför beslutade vi att ta itu med projektet som vi hade kommit för att utföra, nämligen en vandring från Schengen till Hellange.
Kanske var vi lite väl ivriga för vi började genast med att gå åt fel håll. Vår lilla felpromenad resulterade i en blåsig tur längs Mosel, men vi fick se en enormt stor och blå bro. Så är det i Tyskland, tänker jag. Det ska vara stort.
Vi gick säkert 4 km fel, men sen hittade vi rätt och insåg att det var den gula månen vi skulle följa efter. Det kunde väl inte vara så svårt?
Det enda som var lite negativt med dagen var att det var ganska kallt och blåsigt. Solen sken lite under förmiddagen, men sen tittade den inte fram förrän de sista fyrtiofem minuterna innan vi åkte tillbaka till Luxemburg.
Vi promenerade längs ett otal vinodlingar och tittade ut över det böljande landskapet. Vi såg Mosel med både Frankrike och Tyskland på andra sidan. Det var bara Sonja och jag och en massa vinfält. Inte dumt alls. När vi hade blivit alldeles matta i både kropp och knopp slog vi oss ner och hade lite picknick. Riktigt trevligt. Och god mat som jag hade fixat till.
 |
| Picknickplats |
Efter några timmars vandring hamnade vi vid trappan på nedanstående bild och vi gick hela vägen upp till korset som syns högst upp. När vi kom dit fanns det inte längre någon gul måne. Vadan detta tänkte vi? Var kunde vi möjligen ha gått fel när det bara finns en trappa rakt upp? Jag sprang hela vägen ner igen, bara för att försäkra mig om att vi verkligen hade sett rätt båda två, vilket vi ju givetvis hade. Puh! Vilken pärs att ta sig upp för alla trapporna igen. Men väl uppe fanns det fortfarande ingen måne, och Sonja hade inte heller hittat någon under tiden. I det läget valde vi att istället börja följa den gula rektangeln, i hopp om att kanske hitta månen igen. De två figurerna hade nämligen följts åt ganska länge. Dessutom kändes det vettigare att gå åt det håll som i alla fall var en utsatt vandringsled. Tyvärr hade vi ingen aning om vart den skulle leda oss, och något Hellange skulle det väl inte bli tal om.
Sonja och jag vi gick och gick och gick. Följde troget rektangeln, utan att ha en aning om vart vi var på väg. När vi stötte på två lantbrukare på vägen som glatt hälsade Moien! visste vi åtminstone att vi fortfarande befann oss i Luxemburg.
Generellt kan man väl säga att dagen präglades av mycket upp och ner. Så fort vi kommit upp allra högst upp på kullen var det dags att gå ner, och när vi kommit längst ner var det dags att börja om igen. Hur många kilometer vi hade avklarat innan vi tog bussen hem vet jag faktiskt inte. Men jag kan tänka mig att det måste ha blivit en bra bit över två mil. Kanske till och med tre. Vi var ju ute hur länge som helst!
När vi såg en helikopter åka förbi i fjärran tänkte vi att det var Kajsa som hade börjat att sakna oss och skickat ut en sökpatrull efter oss. Men från att ha varit alldeles borta befann vi oss plötsligt i Wellenstein. Därifrån gick faktiskt 175:an raka vägen tillbaka till Luxemburg. Vi fortsatte dock att gå lite till, innan vi gick tillbaka till Wellenstein igen och gav upp och åkte hem. Det var en riktigt trevlig vandring och dag, trots att vi aldrig kom till Hellange (vad vi nu skulle där och göra till att börja med).
Sammanfattar det hela med några bilder.
